Jag drack ur kaffen, som för första gången bara gjorde mig ca 1% lugn. Jag brukade bli 99% lugn men nu strömmade det bara igenom mig medans jag klistrade på ett och annat leende och skrattade när jag tyckte det passade - rättare sagt när de andra skrattade. 

De verkade i alla fall inte tycka att jag var någon elak brud som skulle krossa hans hjärta, snarare en trevlig brud som skulle fylla hans hjärta. Ett tag.

Jag sneglade på mina strumpor också, då och då. Sedan försökte jag att verkligen leva mig in i konversationen, sa ' mm ' ibland och nickade instämmande. Men det kändes inte som att de köpte det. 

'' Harry, is there a balkoon somewhere? I need some air. '', avbröt jag Liam. Harry nickade, reste sig och tog med mig till en stor balkong. 

Och så fort jag kom upp var jag 100 % nervös. För jag hade höjdskräck, och vi var på högsta våningen. Jag ställde mig vid räcket för att jag inte skulle falla ihop vilket ledde till att jag kollade ner och var nära på att spy.

'' What do you think about them? '', frågade han. Brydde han sig verkligen om vad jag tyckte? Jag försökte le, men jag såg nog mer ut som en misslyckad clown som mådde illa.

'' Their ... nice. '', sa jag. Han såg ledsen ut, bra gjort. Jag hade gjort honom sårad. Jag hade dels sagt så för att jag inte hade något att säga, jag kände dem inte. Jag hade bara letat efter ord, och nice var det första som kom upp i huvudet. Jag mådde sämre och sämre, och jag hittade inte ett enda ord att säga.

'' I'm so sorry. But I'm so nervous, and I have a fear of heights and ... and ... '', flämtade jag och kände hur spyan började komma krypande. NEJ! Jag fick inte spy, inte hemma hos Harry, VERKLIGEN inte hemma hos Harry.

'' I don't feel good. '', mumlade jag, och plötsligt höll Harry i mig eftersom jag knappt kunde stå. 

'' Let's go inside again. It won't be scary. '', sa han och log. Jag följde motvilligt efter honom in. Det såg ut som att de snackat allvarligt. Kanske om mig.