Harry hade parkerat bilen utanför som vanligt, och jag sprang ner till honom med ett leende. Jag var rätt ofixad men jag brydde mig inte.

Han vevade ner fönstret, bad mig inte att sätta mig som vanligt. Jag höjde ögonbrynen förvånat. Han såg bister ut. Och han hade mobilen i handen.

'' Are you okay? '', frågade jag. Han tittade på mig. Sedan tittade han bort.

'' I can't even look at you. '', mumlade han. Harry visade mobilen.

'' Tell me what this is. '', sa han. Jag tittade på skärmen. Jag svalde nervöst.

'' It's not what you think it is. '', började jag.

'' Please! Tell me that isn't real. It's photoshoped? Right? Tell me it's photoshoped! '', sa en svag Harry med gråten i halsen.

'' It's real, Harry. But you need to listen. It's not what you think it is! ''

Han började veva upp fönsterrutan. Jag grät. Det är klart jag grät.

'' Harry, please listen. '', sa jag. Eller viskade. Man kunde knappt höra vad jag sa, och  det var bara en liten bit kvar tills fönstret var igenstängt.

 

'' You only dated me to make him jealous, right? I actually had feelings for you! '', skrek han. Han tittade mig inte i ögonen. Precis bakom mig. Var jag så motbjudande?

'' I didn't even kiss him. '', sa jag och stod ensam och såg efter bilen. Harry hade varit inne på sugarscape. Och det hade varit en bild när Jake tryckte upp mig mot väggen. Det hade sett ut som att vi kysstes, bakifrån. Alla trodde jag var otrogen.

Det kändes som att alla stirrade på mig, den där äckliga subban som var otrogen mot en berömd kille. Jag vände mig om och sprang in i porten, upp för trapporna och kastade mig i sängen. Jag låste inte ens. Jag gjorde ingenting utom att gråta och ligga där.

Jag hörde att någon knackade på dörren. Jag orkade inte gå upp, och någon öppnade.

'' Deniz? '', ropade någon. Dörren stängdes. Jag tryckte en kudde mot munnen för att kväva snyftningarna.

Plötsligt stod han där. Och han såg faktiskt ledsen ut, inte som någon som skulle låtsas bry sig. Jag fattade inte vad han gjorde här, skulle inte han trösta Harry?

Han omfamnade mig och smekte mitt huvud.

'' I'm so sorry. '', sa han.

'' Niall, I don't get it. '', mumlade jag mot hans tröja och började gråta igen. Jag ifrågasätte inte varför han var där, som egentligen var rätt konstigt men det kändes skönt.

'' Can you go to the kitchen and give me some Absolut Vodka? I have over 20 bottles, I've never touched them. ''

'' We shouldn't drink. '', sa han. '' Not now. ''

'' My house, my rules. '', sa jag och flinade. Han gick iväg, kom tillbaka med en och två glas. Sedan gav han mig ett glas med vodka. Det gick automatiskt, vi hade druckit kanske tre flaskor när vi hade hjälpt varandra av kläderna. Det gick automatiskt som sagt, jag tänkte inte ens. Det var vodkan som tänkte åt mig, våra kroppar rörde oss harmoniskt tillsammans.

Som om vi var gjorda för varandra på något sätt. Sedan drack vi lite till, gjorde om det och till slut somnade vi bredvid varanrda, under en filt och med våra kläder på golvet.